marianne greenwood, http://www.felixfilm.se/swedish/film.php?id=67

jag är totalt fascinerad av denna kvinna. har sett dokumentären om henne några gånger och hon är en av mina stora hjältinnor, förebilder, och en enorm källa till inspiration. hittade denna artikeln online, som jag tycker är fin- den beskriver henne så målande, så som skribenten, och säkert många människor, såg henne.


MARIANNE GREENWOOD
TERESA URBAN OM MARIANNE GREENWOOD
Marianne Greenwood in memoriam
Publicerad: 2010-07-05, Uppdaterad: 2010-07-05
Marianne Greenwood in memoriam Det måste ha varit för ett par decennier sedan när vi var på semester i Grekland. På Samos vill jag minnas. Redan på flygplatsen lade jag märke till henne, en ensam, äldre men fortfarande mycket vacker kvinna med långt askgrått hår och en portabel skrivmaskin i handen.

Hon såg inte ut som en turist. Det var en aura av mystik kring henne. Var hon en kändis? Kanske en författarinna? Jag gissade på Maria Wine, det fanns en viss yttre likhet, tyckte jag. En vecka senare såg vi henne igen. Den här gången under en utflykt till en liten grannö Samiopoula. Kvinnan satt ensamt på en bänk stödd mot båtens skrov. Den långa, vida kjolen och klingande armbanden på handleden gav henne en hippieaktigt utseende. Det långa håret fladdrade i vinden och det uppåtvända ansiktet hade en drömmande nästan frånvarande blick. Hon var så olik oss andra i våra shorts och bjärta t-shirts, glänsande av sololja.

Plötsligt hörde vi båten gälla signal, en gång, två gånger och sedan en tredje gång. Och direkt efter såg vi dem, delfinerna. De uppenbarade sig som på ett trollslag. Först såg vi bara deras ryggar när de sam jämte båten, sedan började de med sina akrobatiska konster, hoppade upp i luften för att sedan dyka och hoppa upp igen. Alla passagerare sprang till den ena sidan av båten. - Gör inte det, annars kantrar vi.- skrek besättningen. Alla blev extatiska, ropade till varandra, pekade på de vackra varelserna, alla utom kvinnan. Hon vände knappt på huvudet och förblev lugn. – Titta, titta, delfinerna! – skrek människorna till henne. - Jag har sett delfiner tidigare och har upplevdt många äventyr på och i havet. - svarade hon med ett leende och pekade på ett ärr i ansiktet. – Det fick jag av en haj.


Vem var denna mystiska kvinna som slogs med hajar? Till slut angjorde vi en brygga på Samiopoula. Dagen var solig, havet glittrande, den lilla bergiga ön full av försommargrönska och stranden med bländvit sand var skyddad på ena sidan av en klippa. Allt var så vackert att det nästan gjorde ont, ögonen tårades av den överväldigande skönheten. Vi satte oss på stranden och blickade ut mot havets oändliga blåhet som omärkligt övergick i himlens blåa hav. Kvinnan låg redan direkt på sanden och solbadade toppless. Sedan reste hon sig, vadade ut i vattnet och började simma ut, med långa, lugna tag. Hon var vän med havet.

När det var dags för lunch såg vi kvinnan ensam vid ett bord i skuggan av ett granatäppelträd. Vi satte oss vid bordet bredvid. Till efterrätt åt hon yoghurt med honung. Jag ville också ha yoghurt men fick veta att den var slut. Då frågade jag kvinnan hur hon lyckades få efterrätten och hon svarade vänligt att man ska förbeställa yoghurten så fort man kommer till ön. Hon måste ha besökt Samiopoula förut. Så nu viste jag hur man gör till nästa gång. Om det nu blir en nästa gång. Först flera år senare fick jag syn på en bild i tidningen och kände igen kvinnan. Då började jag läsa hennes böcker, såg en fotoutställning på Etnografiska Museet och nyligen, när det visades en dokumentärfilm på TV om henne bestämde jag mig för att skriva ner dessa rader. Hon kunde ha levt i lyx, frottera sig med kändisar men hon hade valt ett annat liv.

Hon försökte vara hustru och mor men lyckades inte. Det finns många goda hustrur och mödrar men det finns bara en Marianne Greenwood, en äventyrerska, en musa, en konstnärinna, en livskonstnär. Hon var född fri. Hon var som en vind, blåste hit och dit, aldrig stannade länge på en och samma plats och hade själv sagt att hon lyckades behålla sina vänner men tappade bort äkta män. Tiden är grym mot kvinnor, speciellt mot vackra kvinnor. På filmen var hon åldrad, det långa håret klippt i en page frisyr, ansiktsdragen och huden grova och ärret på hakan mer framträdande. Men från och till, när hon log skymtade ett ungt vackert ansikte fram bakom masken av en gammal kvinna. Hon var one of the kind.

Comments

Popular Posts