Skip to main content

marianne greenwood, http://www.felixfilm.se/swedish/film.php?id=67

jag är totalt fascinerad av denna kvinna. har sett dokumentären om henne några gånger och hon är en av mina stora hjältinnor, förebilder, och en enorm källa till inspiration. hittade denna artikeln online, som jag tycker är fin- den beskriver henne så målande, så som skribenten, och säkert många människor, såg henne.


MARIANNE GREENWOOD
TERESA URBAN OM MARIANNE GREENWOOD
Marianne Greenwood in memoriam
Publicerad: 2010-07-05, Uppdaterad: 2010-07-05
Marianne Greenwood in memoriam Det måste ha varit för ett par decennier sedan när vi var på semester i Grekland. På Samos vill jag minnas. Redan på flygplatsen lade jag märke till henne, en ensam, äldre men fortfarande mycket vacker kvinna med långt askgrått hår och en portabel skrivmaskin i handen.

Hon såg inte ut som en turist. Det var en aura av mystik kring henne. Var hon en kändis? Kanske en författarinna? Jag gissade på Maria Wine, det fanns en viss yttre likhet, tyckte jag. En vecka senare såg vi henne igen. Den här gången under en utflykt till en liten grannö Samiopoula. Kvinnan satt ensamt på en bänk stödd mot båtens skrov. Den långa, vida kjolen och klingande armbanden på handleden gav henne en hippieaktigt utseende. Det långa håret fladdrade i vinden och det uppåtvända ansiktet hade en drömmande nästan frånvarande blick. Hon var så olik oss andra i våra shorts och bjärta t-shirts, glänsande av sololja.

Plötsligt hörde vi båten gälla signal, en gång, två gånger och sedan en tredje gång. Och direkt efter såg vi dem, delfinerna. De uppenbarade sig som på ett trollslag. Först såg vi bara deras ryggar när de sam jämte båten, sedan började de med sina akrobatiska konster, hoppade upp i luften för att sedan dyka och hoppa upp igen. Alla passagerare sprang till den ena sidan av båten. - Gör inte det, annars kantrar vi.- skrek besättningen. Alla blev extatiska, ropade till varandra, pekade på de vackra varelserna, alla utom kvinnan. Hon vände knappt på huvudet och förblev lugn. – Titta, titta, delfinerna! – skrek människorna till henne. - Jag har sett delfiner tidigare och har upplevdt många äventyr på och i havet. - svarade hon med ett leende och pekade på ett ärr i ansiktet. – Det fick jag av en haj.


Vem var denna mystiska kvinna som slogs med hajar? Till slut angjorde vi en brygga på Samiopoula. Dagen var solig, havet glittrande, den lilla bergiga ön full av försommargrönska och stranden med bländvit sand var skyddad på ena sidan av en klippa. Allt var så vackert att det nästan gjorde ont, ögonen tårades av den överväldigande skönheten. Vi satte oss på stranden och blickade ut mot havets oändliga blåhet som omärkligt övergick i himlens blåa hav. Kvinnan låg redan direkt på sanden och solbadade toppless. Sedan reste hon sig, vadade ut i vattnet och började simma ut, med långa, lugna tag. Hon var vän med havet.

När det var dags för lunch såg vi kvinnan ensam vid ett bord i skuggan av ett granatäppelträd. Vi satte oss vid bordet bredvid. Till efterrätt åt hon yoghurt med honung. Jag ville också ha yoghurt men fick veta att den var slut. Då frågade jag kvinnan hur hon lyckades få efterrätten och hon svarade vänligt att man ska förbeställa yoghurten så fort man kommer till ön. Hon måste ha besökt Samiopoula förut. Så nu viste jag hur man gör till nästa gång. Om det nu blir en nästa gång. Först flera år senare fick jag syn på en bild i tidningen och kände igen kvinnan. Då började jag läsa hennes böcker, såg en fotoutställning på Etnografiska Museet och nyligen, när det visades en dokumentärfilm på TV om henne bestämde jag mig för att skriva ner dessa rader. Hon kunde ha levt i lyx, frottera sig med kändisar men hon hade valt ett annat liv.

Hon försökte vara hustru och mor men lyckades inte. Det finns många goda hustrur och mödrar men det finns bara en Marianne Greenwood, en äventyrerska, en musa, en konstnärinna, en livskonstnär. Hon var född fri. Hon var som en vind, blåste hit och dit, aldrig stannade länge på en och samma plats och hade själv sagt att hon lyckades behålla sina vänner men tappade bort äkta män. Tiden är grym mot kvinnor, speciellt mot vackra kvinnor. På filmen var hon åldrad, det långa håret klippt i en page frisyr, ansiktsdragen och huden grova och ärret på hakan mer framträdande. Men från och till, när hon log skymtade ett ungt vackert ansikte fram bakom masken av en gammal kvinna. Hon var one of the kind.

Comments

Popular posts from this blog

Linda meets a "real" sadhu on the banks of the Ganges

So it's early morning, before sunrise, in Varanasi. i'm staying at the Yogi lodge in goudalia, the old, smelly, labyrinth of Varanasi old city. my travel companion, Katja, is sleeping sweetly on her thin, stained mattress, bundled up with a trillion dusty blankets.
i'm hunting for a real Aghori baba.
I did my dissertation at uni about the Pashupatas- the really nasty, crazy renunciates, who follow Shiva. they eat dead flesh, they live at the burial grounds, they smear their bodies with ashes from the funeral pyre. they drink water from a human skull, and they behave in different funny, weird ways, to be like Shiva. they scare people and they give respect.
apparently, these sadhus only exist today in Nepal, in the Pasupatinath.
but, I had read and heard, that another, related tribe of sadhus, called "Aghoris", still could be found in Varanasi, close to the burning ghat, where human bodies were burning day and night.

So I was walking, early that morning, toward…

the "fake" aghori baba turns out to be "real"

ok. I wrote this blog a few years ago. the moment was one of December 2008- so a while back.
I was up early, sunrise, just me and the monkeys and the pilgrims and the babas and the chai-wallas...and i guess yeah, it's normal to be up at sunrise in Varanasi, despite the fog, despite the cold- or maybe precisely BECAUSE of these things. No point staying in bed. The monkeys wake us up anyway and it's goddamn freezing, so let's get a warm, energizing chai, and let's pray that we get out of this suffering called life- where it's cold, foggy, and the annoying monkeys steal our bananas.



So I was on the lookout for this type of dude. I had written my dissertation at uni (SOAS, amazing SOAS!) about these kind of babas, admittedly not existent anymore in India, but in Nepal, in the Pashupatinath, yes. I had been told by my Hinduism professor that yes, some of them did still exist in Benares, eating dead flesh, and doing their weird laughing. I love it! How weird and creepy…

getting drunk on absinthe in Bar Marsella

Absinthe
Also called the Green Fairy, from the French- La Fee Verte. Others called it the Green Goddess or the Green Muse.
But the Green Fairy isn't just another name for absinthe; it is a methaphor for artistic transformation and enlightenment. It opens up the mind to a freer state, a place where exploration of poetical pathways and new inspirational ideas can grow wildly. To the Parisian bohemians of late the 1800's, the Green Fairy was a guide into their artistic world, where new, groundbreaking art was created. Absinthe was to the artists of the time what smoking weed was for the hippies in the 60's; their "revolutionairy guide" and what they believed was the substance that "opened their minds".
Artists, poets and writers reached for a glass of the Green Fairy for inspiration to their creative works and during "the green hour", in the late afternoon, many glasses were consumed in Parisian bars and cafes- but not just that, apparently, s…

I finally went on that life-changing trip

I first came to Puglia in 2008, I think it must have been early October. I'd had an awesome time in Tuscany and Rome and Calabria and was arriving there by train, filled to the max with beautiful experiences and electric connections, not really expecting much else than just a half-boring yoga teacher training that I had signed up for, not really knowing what else to do with my life after finishing my degree in Indian Philosophy at SOAS, University of London. 

As the train cut through Basilicata and into Puglia, the amount of olive trees that swooshed past started to be shocking. After a while, I realised that it just wasn't going to end. Endless amount of them, large, proud, thick. Planted in perfect rows, with no sigh of the end, or the horizon. 

My eyes widened as I started to think I was hallucinating. Was I going insane?
It went on for hours. Endless olive trees. I felt as if there was a movie on repeat outside of the train window. 

As the train finally stopped in Bari, I wait…